Alkoholism

(Uskriftsvänlig version)

Alkoholism – dvs alkoholberoende – är vanligt och extremt destruktivt för alkoholisten och hans omgivning. Minst tio procent av vuxna män och kanske upp till fem procent av kvinnorna är alkoholberoende.

Några viktiga hållpunkter för att ringa in om man har ett alkoholproblem:

• Att man själv tycker att man dricker för mycket
• Att man själv karaktäriseras sig som alkoholist
• Återställarbehov
• Abstinens – dvs man får kroppsliga och psykiska symtom när man är nykter
• Att man åkt fast för rattfylleri – cirka 90% av dessa är alkoholister
• Att man av omgivningen betraktar som alkoholist
• Att man dricker för mycket alkohol på fel plats och fel tidpunkt – ex att uppträda berusad på arbetet.
• Att man har förlorat kontrollen över sin alkoholkonsumtion (man avser att dricka ett glas – men det blir fyra)
• Att man har sug efter alkohol och att man ger efter för suget.
  Att man tål stora mängder alkohol utan att bli berusad

Alkoholism är som ett kärleksförhållande – som en intensiv förälskelse – alkoholen går före allt. Man ljuger och manipulerar, offrar allt för kunna fortsätta dricka och struntar i de sociala och kroppsliga konsekvenserna av sitt drickande.

En nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för alkoholism är att man i början svarar bra på alkohol – dvs blir glad, upprymd eller lugn efter att tagit sig ett glas. Patienter med exempelvis panikångest, torgskräck och social fobi (blyghet) kan också få symtomlindring med hjälp av alkohol. En del får lättare att närma sig det motsatta könet när man är påverkad av alkohol.

Det är väl känt att kvinnor tål alkohol sämre än män. Om det tar 15 år för en man att dricka till sig en skrumplever tar det fem år för en kvinna. Vad som är hög konsumtion kan man utläsa ur det informationsmaterial som Systembolaget delar ut i butikerna. Mer än 30-40g alkohol dagligen är riskbeteende. Ju tidigare man börjar dricka och om man som tonåring får dricka alkohol i hemmet – desto större är risken att som vuxen utveckla alkoholism. Har man alkoholism i familjen och i släkten ökar risken för att man själv utvecklar alkoholism. Eftersom vi har ofullständig kunskap om den genetiska bakgrunden till alkoholism är det fortfarande en öppen fråga om detta arv är biologiskt eller socialt betingat. Det blir bara spekulationer och löst tyckande när denna fråga tas upp. Min spontana uppfattning är att det biologiska arvet – dvs genetiken – är dominerande.

Alla vet att alkoholism är svårt att behandla. Alkohol finns överallt, är relativt billigt och socialt accepterat. Är man alkoholist, vill vara nykter, men har ett kraftigt sug efter alkohol – det är en drift minst lika stark som hunger eller sex – utsätts man ständigt för mycket svårbemästrade provokationer.

Psykosociala metoder som behandlingshem, tolvstegsmetod, psykoterapier, aversionsbehandling, kognitiva terapeutiska metoder mm ger mycket begränsad framgång. Behandlingshem kan vara bra därför att alkoholisten under en tid kommer då bort från sin familj vilket brukar vara en lättnad för alkoholistens närstående, men vad gäller nykterhet på lång sikt är resultaten nedslående och effekterna är måttliga. Återfall är utomordentligt vanligt.

Det hindrar inte att vissa individer blir nyktra alkoholister med hjälp av någon av de många metoder som erbjuds, men enligt de flesta vetenskapliga studier hade de flesta av dessa individer blivit nyktra ändå – utan någon behandling alls. De vetenskapliga undersökningarna ger en annorlunda bild än den uppfattning som speglas i behandlingsideologiernas och olika sk alkoholterapeuters (behandlingshem, tolvstegsmodell, scientologi, KBT etc) övertalande och påträngande marknadsföring. Och just för att ingen behandling är riktigt bra erbjuds det hur många behandlingar som helst. Skulle det finna effektiv och säker behandling skulle konkurrenterna snart vara utslagna.

Däremot har farmakologiska metoder visat sig ha hyfsad effekt på långsiktig nykterhet. Framför allt är det medicinerna akamprosat (Campral®) och naltrexon (Revia®). Dessa dämpar suget efter alkohol. Och det blir heller inte lika roligt och intressant att dricka. Medicinerna har inte heller några allvarliga biverkningar. Sedan länge finns också disulfiram (Antabus®), som kan ha viss effekt på långtidsnykterhet – men bara om tabletten tas under övervakning. Om man samtidigt intar alkohol och disulfiram blir man kraftigt sjuk – sk aversionsbehandling. Nackdelen med disulfiram är att alkoholsuget inte påverkas. Vill man börja dricka så slutar man bara ta disulfiram.

Den bästa behandlingen är troligen farmakologisk i kombination med en person (läkare, kurator, psykolog) som illusionslös är väl medveten om svårigheten för en alkoholist att uppnå nykterhet.